en regning natt fylld av vårrus och ångest,
adrenalinet är för länge sedan borta,
irrar runt på ett torg,
fullt av folk men ändå sjukligt ensam
ett svart hål är på väg att öppna sig under mig
då får jag syn på dig,
lika ensam, lika vilse som jag?
jag stirrar mot dig under luggen
vill inte skrämma bort dig
du tittar upp, möter min blick
en spegel av mina känslor
jag rör mig närmare,
försiktigt, som mot ett sovande lejon
men jag är inte rädd för dina klor,
bara för att lämnas ensam
nu står vi mitt emot varrandra
en decimeter mellan våra kalla kroppar
båda tittar ner, osäkra
då börjar regnet falla
kallt och brutalt, men också väckande och renande
regnet droppar från våra luggar,
du ler lite
som på en osynlig signal rör vi oss mot varrandra
en kram, en famn, värme
din varma andedräck i mitt öra
och det kalla regnet mot våra varma rodnande kinder
natten känns plötsligt mindre svart
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar